En bit av Skandinavien i Estland
Det unika estlandssvenska områdets födelse
Kustsvenskar (estlandssvenskar) har bott i Estlands kustområden och på de större öarna sedan 1200-talet, kanske ännu tidigare. Den mest omfattande svenska kustbebyggelsen var på 1400- och 1500-talen. I mitten av 1600-talet bodde cirka 10 000 svenskar i Estland, vilket utgjorde 2–3 % av den estniska befolkningen vid den tiden. I början av 1940-talet fanns 9 000 estlandssvenskar, varav cirka 8 000 flyttade till Sverige i flyktingbåtar och med organiserade transporter under andra världskrigets sista år.
På 1900-talet bodde majoriteten av svenskarna på öarna Runö, Ormsö, Odensholm, Stora och Lilla Rågö samt i Nuckö och Rickuls socknar på Estlands fastland, och utgjorde majoriteten av befolkningen i dessa områden. Ett stort antal estlandssvenskar bodde i Tallinn och Hapsal. Dessutom som blandad bebyggelse på Nargö, i Vippall, Korkis, Neva, Dagö, Ösel och på andra håll.
Vem är estlandssvensk?
Exakt när svenskarna bosatte sig vid Estlands kust är inte helt klart. Estlandssvenskar nämndes för första gången i stadslagen i Haapsalu 1294. Den senaste teorin säger dock att svenskar kunde ha flyttat från Öland, Sveriges näst största ö, till Ormsö redan i början av 1200-talet.
Estlandssvenskarna var enkla fiskare, boskapsskötare och bönder, så som den steniga marken tillät att odla på åkrarna. Det fältet producerade, såldes på marknaderna i Stockholm, Åbo och Helsingfors. Runöborna var också kända som säljägare. Bland estlandssvenskarna fanns sjöfolk och skeppsbyggare, och segelskeppet Hoppet, som byggdes i Rickul i byn Spithamn, är också det äldsta bevarade segelfartyget byggt i Estland, hon seglar fortfarande i estniska vatten.
Estlandssvenska områden genom historien
Interaktiv karta över estlandssvenska områden